Tre inställningar styr den, och var och en har en bieffekt. En längre slutartid släpper in mer ljus men gör en modell i rörelse eller en handhållen kamera suddig; en större bländaröppning släpper in mer ljus men gör skärpedjupet tunnare; ett högre ISO gör bilden ljusare men tillför brus som suddar ut fin tygstruktur. En telefon ställer in alla tre själv, och det som återstår för användaren är att trycka på produkten och flytta ljusreglaget.
Automatisk exponering siktar på en genomsnittlig, mellangrå bild, vilket produktbilder sällan är. Ett vitt plagg på vitt papper är ljusare än genomsnittet, så kameran gör det mörkare och det vita blir grått; en svart väska mot ett mörkt underlag ljusas upp tills det svarta blir koksgrått. Exponeringskompensation rättar till detta: plus för ljusa motiv, minus för mörka. Histogrammet är kontrollen: mot en vit bakgrund ligger bakgrunden vid högerkanten och produktens högdagrar strax under.
Överexponerade partier saknar helt detaljer: väven i en vit skjorta eller nyansen i en blek rosa är borta, och redigering kan inte ta tillbaka det sensorn aldrig registrerade. Skuggor kan oftast lättas upp, till priset av lite brus, så en bild som är något för mörk är säkrare än en som är något för ljus. Att ljusa upp hela bilden för att göra bakgrunden vit bränner också ut produktens ljusa partier; att belysa bakgrunden separat eller frilägga produkten bevarar dess toner.