På nära håll kan den skarpa zonen i ett enskilt foto vara tunnare än en ring, en klocka eller en parfymflaska sedd snett, och att blända ner ytterligare gör hela bilden mjukare. Stackning tar i stället en serie: den första bilden fokuseras på närmaste kant, varje följande lite längre bak, tills den bortre kanten är skarp. Programvaran behåller den skarpaste delen av varje bild och blandar ihop dem. Många kameror och vissa mobilappar kan flytta fokus automatiskt.
Mellan bilderna får inget ändras utom fokus. Kameran står på stativ, produkten rörs inte och ljuset är konstant, vilket utesluter ett fönster en dag med drivande moln. Att ändra fokus ändrar också utsnittet något, och programvaran justerar bilderna för det. De skarpa zonerna i angränsande bilder måste överlappa; där ett steg är för stort löper ett mjukt band över den färdiga produkten.
Stackning har sina egna fel. En skarp framkant mot en oskarp bakgrund kan lämna en halo längs konturen. Glas, ädelstenar, kedjor som korsar sig själva och lösa fibrer som rört sig mellan bilderna förvirrar sammanslagningen och blir utsmetade eller dubbla. Den sammanslagna bilden kontrolleras i full storlek längs varje kant, eftersom en dubblerad kedjelänk visar en produkt som inte finns. Den enfärgade bakgrunden rensas eller friläggs fortfarande efteråt.